Mellan två andetag

Fem tillfällen då jag känt mig totalt maktlös men samtidigt totalt involverad är när jag närvarat vid våra barns förlossningar. Väntan, och mycket tafatthet från min sida. Frun som gör det gravida kvinnor alltid gjort. Värkar som kommer allt mer intensivt. Tillslut kommer bebisen ut, så overkligt och samtidigt så konkret något överhuvudtaget kan bli. Det första skriket kommer, lättnaden är enorm. Innan vi hinner börja räkna fingrar och tår och allt det där konstaterar vi med eufori något så basalt som att bebisen lever. Skriket betyder att det lilla livet tagit sitt första andetag. Känslan att stå på helig mark är vid dessa tillfällen påtaglig.

För sådär en tio år sedan hade vi en gammal dam i kyrkan. Hon hette Ingrid och hon bodde på ett äldreboende. Ingrid var runt 90 år. När jag hälsade på henne brukade hon insistera på att jag skulle ta en promenad och köra runt henne i rullstolen. “Kör förbi de där människorna där borta” kunde hon säga “Då kommer de att undra vad det är för ung man som hälsar på mig” Ingrid hade glimten i ögat.

Men så en dag ringde hennes syster Anna och berättade att Ingrid blivit sämre. Jag åkte och hämtade Anna och vi for till Ingrid. När vi kom in var hon inte vid medvetande och hon andades tungt. Vi satt där, jag bad någon bön och läste lite i bibeln men för det mesta satt vi bara där tysta hos henne. Så kom ögonblicket då Ingrid drog sitt sista andedrag. Känslan att stå på helig mark var lika påtaglig.

Mellan dessa två andetag finns vi allihopa. Ett andetag var vårt första och ett kommer bli vårt sista.

Jag brukar försöka stilla mig varje dag och göra mig medveten om min andning. Det är min lilla kontemplativa praktik. Att bli medveten om andningen påminner mig om mina egna erfarenheter av mötet med det första och det sista andetaget. Det fyller mig med tacksamhet över livet, över luften som fyller mina lungor. Ibland viskar jag bara namnet Jesus eller någon annan bön. Ibland är jag helt tyst, det kan se lite olika ut. Ibland använder jag bönerepet en vän gjort.

Psaltaren, denna ärliga och nakna poesibok i bibeln som inte väjer sig för mänsklig förtvivlan, ilska och uppgivenhet men också ger rymd år glädje, hopp och förtröstan slutar med en rad:

“Allt som lever och andas skall prisa Herren. Halleluja!”

Vi finns där du och jag, mellan andetagen.

Nu andas vi, nu står vi på helig mark.

Den här texten har publicerats tidigare

Ett ansikte vänt mot oss

Om vi jobbar med människor så insisterar beteendevetare att vi måste tänka på vårt kroppspråk. Står vi tex och prata med en människa så ska vi stå helt vända mot den personen. Om du står med kroppen vänd mot dörren så signalerar du: ”Egentligen har jag inte tid med dig, jag är på väg”. Hur vi har armar och händer signalerar saker. Öppna handflator och ett leende har en tendens att skapa trygghet, att köra ner händerna i fickorna kan ge ett osäkert intryck etc.

Det viktigaste av allt är att vi har vårt ansiktet vänt mot den vi möter. Ögonkontakt är avgörande i ett möte.

Jag finner stor tröst i formuleringarna i den aronitiska välsignelsen. Om att Herren vänder sitt ansikte mot oss. Gud är inte på väg någon annanstans. Gud har inget viktigare för sig än att möta dig och mig!

Hans blick vilar på oss, vi är i uppmärksamhetens fokus!

Som Meister Eckhard sa ”Gud är alltid hemma, det är vi som tar en promenad”.

Full fart på sjukhusen

Det har inte blivit mycket skrivet här än, mycket därför att de senaste veckorna/månaderna varit så intensiva. Mycket att sätta sig in i, nya rutiner, nya platser att hitta till (via kulvertar ibland, har förresten fortfarande inte tagit mig längst ner till den ”glömda kulverten” djupt under lasarettet som det pratas om. Det kanske inte finns albinokrokodiler därnere, men som det låter, nära nog. Nåja, nåt ska jag väl ha kvar att undersöka) sjukhuset här i Falun är som en stad i staden med egen infrastruktur etc. Bara det en utmaning. Sen har vi sjukhuset i Säter. Inte lika många kulvertar att gå vilse i men andra utmaningar. Även där kommer jag in mer och mer och hittar så sakteliga min plats och mina uppgifter, där finns också en god kollega i sjukhusdiakonen.

Visst, jag har varit pastor i 18år, visst, jag har jobbat två år på en begravningsbyrå. Jag har en rätt stor ryggsäck med erfarenheter och upplevelser. Har mött människor i livets alla situationer även tidigare. Men ändå, att jobba som sjukhuspastor är något nytt. Vissa saker går i varandra, självklart har jag glädje av mina erfarenheter men mycket är ändå väldigt annorlunda.

En stor fördel är just att jag nu har förmånen att jobba i ett fantastiskt team. Jag har känt mig varmt välkomnad från dag 1. Det är något stort att ha kollegor att bolla med, fråga och bara snacka med, att bara ta en kopp kaffe och äta lunch etc. Inser mer och mer hur ensamt det varit som enda anställd i mindre församlingar. Här blir det många spännande samtal om teologi och annat. Intressant också för mig att jobba nära Svenska kyrkan (alla mina kollegor är antingen präster eller diakoner). Det är verkligen på många sätt ett annat djur än den frikyrka jag är uppvuxen i. Samtidigt är det slående hur lika de utmaningar är som vi står inför. Tror vi kan lära mycket av varandra.

Lovar att försöka skriva mer framöver.