Mellan två andetag

Fem tillfällen då jag känt mig totalt maktlös men samtidigt totalt involverad är när jag närvarat vid våra barns förlossningar. Väntan, och mycket tafatthet från min sida. Frun som gör det gravida kvinnor alltid gjort. Värkar som kommer allt mer intensivt. Tillslut kommer bebisen ut, så overkligt och samtidigt så konkret något överhuvudtaget kan bli. Det första skriket kommer, lättnaden är enorm. Innan vi hinner börja räkna fingrar och tår och allt det där konstaterar vi med eufori något så basalt som att bebisen lever. Skriket betyder att det lilla livet tagit sitt första andetag. Känslan att stå på helig mark är vid dessa tillfällen påtaglig.

För sådär en tio år sedan hade vi en gammal dam i kyrkan. Hon hette Ingrid och hon bodde på ett äldreboende. Ingrid var runt 90 år. När jag hälsade på henne brukade hon insistera på att jag skulle ta en promenad och köra runt henne i rullstolen. “Kör förbi de där människorna där borta” kunde hon säga “Då kommer de att undra vad det är för ung man som hälsar på mig” Ingrid hade glimten i ögat.

Men så en dag ringde hennes syster Anna och berättade att Ingrid blivit sämre. Jag åkte och hämtade Anna och vi for till Ingrid. När vi kom in var hon inte vid medvetande och hon andades tungt. Vi satt där, jag bad någon bön och läste lite i bibeln men för det mesta satt vi bara där tysta hos henne. Så kom ögonblicket då Ingrid drog sitt sista andedrag. Känslan att stå på helig mark var lika påtaglig.

Mellan dessa två andetag finns vi allihopa. Ett andetag var vårt första och ett kommer bli vårt sista.

Jag brukar försöka stilla mig varje dag och göra mig medveten om min andning. Det är min lilla kontemplativa praktik. Att bli medveten om andningen påminner mig om mina egna erfarenheter av mötet med det första och det sista andetaget. Det fyller mig med tacksamhet över livet, över luften som fyller mina lungor. Ibland viskar jag bara namnet Jesus eller någon annan bön. Ibland är jag helt tyst, det kan se lite olika ut. Ibland använder jag bönerepet en vän gjort.

Psaltaren, denna ärliga och nakna poesibok i bibeln som inte väjer sig för mänsklig förtvivlan, ilska och uppgivenhet men också ger rymd år glädje, hopp och förtröstan slutar med en rad:

“Allt som lever och andas skall prisa Herren. Halleluja!”

Vi finns där du och jag, mellan andetagen.

Nu andas vi, nu står vi på helig mark.

Den här texten har publicerats tidigare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s